michaelasara

Sara skriver..
Mötena under missionsveckan var verkligen underbara på många sätt. Det var en otrolig Gudsnärvaro och undervisningen var verkligen utmanande. Även fast inte mitt missionsfält är i Afrikas öknar så har jag ett missionsfält hemma i Sverige som behöver mig.

Torsdagkväll förra veckan var vårt första lovsångsrep. Först var alla sångare tillsammans i 30 min och övade in en sång och sedan satte vi ihop det med musikerna. Det fungerade lite som repen hemma fast de var kanske lite mer strukturerade.

Vi blev också tillfrågade tidigare i veckan om vi ville vara med i en liten sånggrupp med våra färöiska vänner och några av kyrkans andra höjdare vad gäller sång. Det är verkligen en stor ära att få vara med i en sådan grupp. Vi övade efter lovsångsrepet och det gick väldigt bra, det var en fin låt och det känns jättebra att få sjunga i ett gäng där alla kan sin sak och är fokuserade. Det var en skön stämning och jag tror att vi kommer utvecklas mycket under den tiden tillsammans. Efter repet åkte vi till Starbucks och tog en fika, det var en betydelsefull stund. Vi satt och pratade om våra församlingar och vilken värld vi egentligen lever i. Jag blir hela tiden så inspirerad av alla mina vänner av hur mycket vishet de har och den passion som brinner inom dem. Min nöd för församlingen hemma har verkligen vuxit men jag har också en rädsla för att komma hem igen. Man ser så många förändringar man skulle vilja göra men det är svårt att bygga upp något helt nytt i en församling som står fast i gamla traditioner. Den nöden jag har byggs på att jag verkligen inte vill att vår församling ska gå miste om allt som Gud har serverat mitt framför oss men som vi inte får något av för att vi inte kommer med förväntan och för att vi inte är tillräckligt hungriga efter allt vad han har för oss. Vi måste komma till det läget att vi är desperata efter vad Gud har för oss och inse att det är Gud som gör allt igenom oss och att vi inte längre lever för oss själva utan för honom. Att vi får dö från oss själva för att kunna leva helhjärtat för Jesus. Vi ska leva ett övernaturligt liv där helige ande får flöda igenom oss och vårt liv enbart speglar Jesus. Vi måste ha en enorm nöd för andra i vårt samhälle och den nöden måste komma från hjärtat, det kan inte läras ut eller berättas om utan den elden måste Gud fylla ditt hjärta med. Det måste vara en passion – om relationen till Jesus är det viktigaste i ditt liv hur kan du då hålla den kärleken inom dig själv och inte dela den med andra, hur är det möjligt att den inte sprids genom att du bara är den Gud skapade dig till i relation till honom.

Den kvällen satte ett avstamp i mitt hjärta och satte igång tankar i mig som sannerligen fick förändra mitt liv. Jag har bett mycket om att jag ska för möta Gud på ett mäktigt sätt och det är så häftigt att Gud verkligen möter oss på det sätt som vi behöver, inte på det sätt som vi kanske förväntat oss men på det sätt som kommer att förändra oss. Det är svårt att beskriva allt som man brinner för nu och som man har fått så stor nöd för men jag hoppas att ni kan förstå en bråkdel av det.

Den här nöden för att andra människor ska få möta Jesus är något vi verkligen får praktisera här med soulwinning. I fredags var det dags för vårt andra outreach till människorna här i Tampa. Vi åkte till ett kvarter med främst spansktalande människor och många människor med sämre ekonomi. När man åker ut såhär får man se och känna den nöden människor har för att få en andra chans, en chans att få spendera evigheten i himlen. Jag fick be en frälsningsbön med 10 personer den kvällen och fick prata med många som verkligen ville ta emot Jesus men som behövde mer tid, men som jag känner bara är en tidsfråga innan de kommer få en biljett till himlen. Det mest rörande var också att en av de personer jag fick leda till frälsning under fredagen kom till söndagsgudstjästen i The River. Hon hade till och med tagit med sig en vän som jag fick hälsa på och prata med. Under slutet av gudstjänsten inbjöds det till förbön och frälsning och då ser jag hur den kvinnan står där med hennes väninna och fick ta det slutgiltiga beslutet att ge sitt liv åt Jesus. Det var underbart, tänk att jag fick chansen att knacka på hennes dörr leda henne till början på hennes livs största och viktigaste beslut. Den känslan är obeskrivlig och kan inte ersätta något annat.

Speaking about soulwinning.. Här kommer ett till vittnesbörd från Michaelat:

Denna gången så hade jag bett innan om att Gud verkligen skulle använda mig och så försökte jag åka dit med förväntan. Så mycket handlar om att tro och agera som att man vet att Gud vill använda en. Så jag förväntade mig att Gud skulle använda mig när nu när jag skulle soulwinna..

Vi åkte till ett riktigt ghettoställe och gick runt och pratade med lite folk och så var den en kille (snaggad, mörkhyad, 21 år, klädd i svart stor t-shirt, stora jeans och stora skor.. ghettokille helt enkelt) som vi gick förbi två gånger och försökte få kontakt med men han bara ignorerade oss.. Nathan som jag gick med sa "excuse me sir.. you got a minute?" men han bara hånlog och och fortsatte att gå. När vi skulle gå tillbaka till bilarna så satt han en bit bort på en sten och jag kände att jag skulle gå fram till honom en sista gång och försöka prata med honom.. Början av konversationen löd nånting såhär:
Jag - "Hey man, could I talk to you for a second?"
Han - (Lite halv skrattande) "Oh I don't believe it.. There's like 7 of you that have tried to talk to me.. I know what you wanna say and I don't wanna talk!"
Jag - "Well come aaan, I've actually come all the way from Sweden.. :) Would you just give me one minute of your PREACOUS time?"
Han - "Hah.. Yeah yeah all right.."
Sen så visade jag honom ett sånt papper som vi delar ut, där det står att vi delar ut matboxar varje söndag och kommer med vår buss och hämtar dem.. Han tittade på det och log på ett sätt som betydde att han förstått vad jag sagt men inte ville skulle komma med till kyrkan och hämta maten på söndag..

Sen fortsatte jag med något i stilen med "hey.. has anyone ever told you that God loves you and has a wonderful plan with your life?"
Han skrattade till lite och sa nåt i stil med att han tror väl att Gud finns men det funkar inte riktigt så i hans vardag.. Att han har gjort och gör så mycket skit.. Men jag fortsatte och sa att det står i Bibeln att vi alla syndar ju hela tiden men Gud är av nån oförstålig anledning villig att förlåta varje gång om vi ärligt ber Honom om förlåtelse.. Så började han prata om hur det är så lätt för mig att komma dit och prata om hur bra allt är med Gud och det och sen bara åka hem till mitt fina hus, bra familj och bra vänner och allt.. Då är det väl inte svårt att tro på allt det där.. Han sa nåt i stil med att "här där jag lever funkar det inte på samma sätt.. Här är allt bara mörkt. Du ser ju vad jag har på mig.. Svart.. Det är allt jag ser. Det finns inget ljus här nånstans.. Det är bara mörker överallt här.. Ni fattar inte hur det är här så det spelar ingen roll vad du säger". Och när han började prata om hur hans vardag såg ut så blev jag så berörd.. Man har ju hört det hur många gånger som helst förut och vet hur många människor har det men när han såg mig i ögonen och berättade hur han ser på livet och "meningen" med hans liv så var det verkligen bara hopplöshet i hans ögon.. Jag blev lite halvt tårögd men skärpte till mig, för jag tänkte att jag kan ju inte börja tjuta nu.. Men jag kände sån sjukt stor nöd för honom. Jag tror aldrig jag har känt nöd för någon på det sättet innan.. Det enda som jag tänkte på var bara att 'den här killen måste få möta Jesus'. Vi fortsatte att prata och jag försökte säga att mitt liv har ju inte alltid bara varit 100% glädje hela tiden, utan jag har också varit med om svåra situationer och så, men det är just då som jag behöver Jesus som mest. Men det var svårt att prata med honom för att han ville inte riktigt ta in det jag sa utan ville bara att jag skulle förstå att jag inte har en aning om hur det är att bo där i ghettot som han gör.. Han röker marijuana och sover inte på samma ställe varje natt liksom..

Jag sa till honom "okej men vi gör såhär då.. jag tror 100% på att Gud kan och vill hjälpa dig och visa sin kärlek för dig.. Ska vi testa Gud?  Vi ber om att Gud ska visa sig för dig och ber om att han ska hjälpa dig och visa att Han finns.." Men han fortsatte 'hålla mig på avstånd' och motargumentera det jag sa.. Sen kom Nathan och deltog i samtalet och efter en stund så frågade jag vad han skulle göra under kvällen och han sa att han inte skulle göra nånting.. Bara sitta där hela kvällen antagligen.. (usch.. tragiskt liv..) Så jag sa att vi andra nu skulle åka direkt till kyrkan och ett ungdomsmöte och frågade om han ville följa med.. Sa att han har ju inte nånting över huvud taget att förlora på att följa med - han förlorar inte ens en fredagkväll, eftersom att han inte hade några planer.. Han var lite skeptisk men jag bad honom att bara följa med.. om han inte tyckte om det så skulle vi köra tillbaka honom när han ville.
Såklart så "råkade" vi ha precis 1 extraplats i bilen, så Jazz som han heter följde med! (Jag måste säga att redan här fattade jag inte riktigt vad som hände.. Han hade varit SÅ avvisande och emot allting jag sa, så att han följde med var ett mirakel bara det :)

Väl på mötet så handlade alla de första lovsångerna om PRECIS sånt som han och jag hade pratat om.. Vi sjöng fraser som "be the light in my life", "you give hope to the hopeless" och sånt.. Det var verkligen ordagrant saker som han hade pratat om. Typiskt Gud!?
Jazz och Nathan satt på raden framför oss och Jazz såg ut att sitta och lyssna hela mötet. Han såg lite skeptisk ut i början men lättade upp under tidens gång.. Precis innan Pastor Allan skulle börja predika så sa han "ni får ursäkta, jag känner bara att jag ska berätta det här lite kort.." och så pratade han om hur det inte spelar nån roll vad vi har för bakgrund, utan att Gud älskar oss så mycket vad vi än har gjort eller inte gjort. Pratade om lite hur man kan se på Gud om man inte riktigt varit i kontakt med nån kyrka eller så under sin uppväxt.. Vilka fördomar eller intryck man kan ha, och så förklarade han dom lite.. Också så sjukt passande för Jazz att höra! Åter igen.. Gud är så häftig..

Under hela mötet bad jag lite nu och då för att Gud skulle göra någonting i Jazz.. Beröra honom på det sättet han behövde.. Efter predikan var det underbar lovsång och medan folk sjöng och fokuserade på sig, sitt och Gud så gick Pastor Allan runt och bad för folk lite och så gick han förbi raden som Jazz satt på och vinkade ut honom till gången.. Jazz gick ut och så pratade de lite och sen bad Pastor Allan för honom.. De pratade lite efter bönen och sen gick Jazz tillbaka till stolen och satte sig ner.. Jag var såklart jättespänd på vad de hade pratat om och om Gud hade berört honom, men så ser jag hur han sätter händerna framför ögonen och börjar fälla tårar!! Jag såg hur berörd han var!! Åh. Jag kan inte förklara.. Men uppenbarligen hade Jazz blivit berörd på något sätt och det kändes även i hela mitt hjärta när jag såg att Gud hade rört vid honom.

Efteråt pratade vi lite och han var såå glad!! Jag sa än en gång hur glad och tacksam jag var att han hade följt med och han sa också hur glad han var att han hade kommit.. Jag var tvungen att gå men sa "well.. I really hope I'll see you soon again?" och han svarade med "yeah definetely .. I'll be back on Sunday!!" - HALLELUJAH!!!
Det kändes bra att han hade Nathan att vara med och prata med.. Tror att det kanske var lättare för honom att öppna sig efteråt för en kille..

Sen igår (söndag) så såg jag honom på mötet och han kom fram till mig och var SÅ glad! Jag sa att jag var jätteglad att han hade kommit och han sa att han även hade tagit med sin mamma, en kompis och tre kusiner!!! HALLELUJAH IGEN! Han frågade om jag ville träffa hans mamma, och självklart ville jag det! Vi gick bort till henne och Jazz sa "this is the girl who got me to church.." och hon gav mig ett sånt stort leende och sa "Oooh! Are you the girl that talked to Jazz!! Thank you so much for talking to him!! Thank you so much for bringing him to church! Thank you!" Åh, det betydde så mycket att se hur tacksam hon var! Hon känner ju sin son.. Hon trodde väl som jag att det var omöjligt att få honom att vilja gå till kyrkan, eller se på allt i livet som annat än rent mörker.

Det här är helt otroligt.. Jazz jobbar på nåt ställe som ger honom en liten skitlön varje kväll typ och han måste verkligen jobba för han har en tvåårig dotter som han vill försörja.. Så jobbet är viktigt för honom.. Men nu hade han tydligen pratat med sin chef och sagt att han vill vara ledig varje onsdagkväll och fredagkväll för att då måste han få åka till kyrkan.. HALLÅ!!! FATTAR NI!!!! Gud gjorde verkligen någonting i honom! Han förändrar sitt liv för Guds skull!! Och han hade pratat med Nathan och de hade sagt att de skulle ta en av kyrkans minubussar och mosa in tio av hans kompisar att följa med till kyrkan nästa fredag!!! Haha!! YEEEEEAH!

Jag vet inte men.. Förstår ni hur STOR och MÄKTIG vår Gud är!? Jag kan fortfarande inte fatta att det är samma kille jag mötte igår som han jag nästan fick tvinga prata med mig i fredags.. Jag såg en SÅN tydlig skillnad igår! Wow, det var så betydelsefullt att se hur glad han var. Det var en helt annan kille än han som jag pratade med i fredags som först bara hånade det jag sa och inte ville förstå att Gud fanns för honom också.

Och nu tar han med släkt och vänner och den här goda cirkeln fortsätter förhoppningsvis! WOW! Så för att knyta ihop säcken så tror jag att Gud ledde mig till honom bara för att jag helt enkelt räknade med att Gud skulle använda mig den där kvällen.. Jag sa till Gud att jag var öppen för whatever han ville göra genom mig och den inställningen använde han! WOW igen! Jag älskar Jesus! Jag förstår inte att han lät mig få vara ett sånt stort verktyg.. Tänk om det här kommer förändra hela hans liv och människor runt omkring honom! På grund av att jag inte gav upp utan fortsätte prata med honom för att jag kände att Gud ville att jag skulle göra det! All glory to God!! Han hade berättat för Nathan att han ofta tänker på att ta sitt liv och även försökt. Men Gud älskade Jazz för mycket för att låta honom gå!

Summa summarum: Tro att Gud kan göra stora verk genom Dig. Det är den enda inställning Gud behöver för att kunna använda dig.

Soulwinningen kändes lite svår i början men när man får se mörker bli till ljus och hopp i en människas ögon som är redo att lämna den här jorden så ställer män sig frågan varför steg jag inte ur min bekvämlighetszon för tio år sedan och började göra det Jesus har kallat oss till. Vi får så små frön och Jesus får göra resten.

Varför det är så viktigt med att berätta för andra om Jesus  är för att när jag står framför Jesus och jag ska till himlen vill jag att han ska vara stolt och säga att du gjorde det du kunde och du skämdes inte för mig eller mitt ord.

Sverige är ett land som verkligen behöver stiga ur sin bekvämlighetszon - det handlar om liv som ska få spendera evigheten i himlen eller inte. Vill vi bli fyllda av Gud så måste vi vara kärl som han kan fylla. Han kan inte fylla ett kärl som redan är fyllt utan delar vi med oss till andra får han chansen att fylla oss igen så det flödar över.

På fredagskvällen var det som vanligt Ignite – och där går man aldrig ifrån besviken på Gud. Vi käkade på Appelbee’s efter det och framåt 3 på natten åkte vi hem till Tessa och sov där.

På lördagsmorgonen var vi ett tjejgäng från ungdomsarbetet som åkte till Cracker Barrel’s och åt frukost. Michaela åt ägg och butter bisquits och jag åt amerikanska pannkakor med sirap. Det var väldigt gott och en ny typisk amerikansk upplevelse. Vi spenderade en stund vid poolen på eftermiddagen och sedan bar det av till en födelsedagsfest för Tessa’s och Jordan’s rumskamrat Jill. Det blev mycket lek och volleyboll och självklart hamburgare och korv att äta. En av lekarna vi lekte var att man skulle dra ett snöre genom sina kläder (vanlig lek i Sverige) men här hade de aldrig lekt den och det var ju väldigt pinsamt och äckligt att ha samma tråd genom allas kläder.. Pryda amerikanare som sagt!!

På söndagen var det gudstjänst som jag nämnde tidigare och den var bra men båda Michaela och jag hade svårt att hålla ögonen öppna efter för lite sömn. Vi åkte direkt hem till poolen och fick sova en liten stund. Eftersom hjärnan kändes som havregrynsgröt så åkte vi inte på kvällsmötet på söndagen utan stannade hemma och hade en välbehövd tjejkväll. Vi åt wook och såg på Twilight och till efterrätt blev det självklart Ben & Jerry’s glass! Vi hade lite tjejsnack och sedan sov jag över i Michaelas säng! Man måste ta vara på såna stunder.. Det är ju inte alls så att vi träffas varje minut av varje dag ;)

Skolan var tillbaka idag igen och musiklektionerna är helt fantastiska! Men nu har vi tröttnat på vår sångundervisning.. tråkigt men sant! Hon pratar om allt och ingenting och under 3 veckor har i bara kommit till att sjunga "goog" i skalor upp och ner, väldigt givande. Vi kommer plugga för att klara proven i det här ämnet men resten går in genom ena örat och ut genom det andra.

Idag har vi ätit i stort sett vanlig svensk taco..det var efterlängtat!

På lördag ska vi har överraskningsfest för vår färöiska vän Barbara som fyller år! Det ska bli jätteroligt och hennes present ska bli ett skandinaviskt paket från IKEA! 

Ha förväntan på Gud och du kommer få vara med om mäktiga saker!! Pray - Believe - Recieve!!

Vi Älskar er!!

Sara & Michaela <3