michaelasara

Hej!

Trevligt att ni är här igen..

Nu är snart Revival Week slut... Så knäppt, allt går så fort! Idag, torsdag, har vi haft möte, ska ha graduation rehearsal om ett tag och sedan möte ikväll igen. Förstår ni att vi graduatar på söndag!! Ska bli kul att få vara med på en amerikansk graduation med allt vad det innebär.

Den här veckans möten har i alla fall varit så bra! Gästtalare har varit pastor Andre och hans fru Jennie från Sydafrika, och dem har förmedlat mycket bra till oss. Pastor Rodney är verkligen en predikant rakt igenom, medan pastor Andre är mer utan en undervisare. Igår kväll innehöll mötet ett långt vittnesbörd av Andre och Jennie om när deras förstfödde var helt missbildad överallt på hela kroppen, och bara levde 11 timmar. Under hela graviditeten hade allt sett perfekt ut, men någonting hände på slutet som läkarna än idag inte har en aning om vad, men när han kom ut så var i princip ingenting rätt. Han hade fingrar och tår, men det var i princip det... Hans inälvor var som i en säck vid sidan av hans kropp och hans ansiktsdelar var inte som de skulle.. Läkarna sa att han skulle leva två timmar, men han kämpade sig igenom 11. De berättade allt om den här storyn, vad som hände, vad de tänkte, vad folk rådde dem till men hur de istället valde att lita på Gud och fortsätta tro på Honom istället för att vara arg på honom eller ständigt ställa frågan ”varför?”. De berättade om hur alla hade avrått dem Jennie från att se barnet (Joshua) men att det sedan kom in en kristen läkare som sa att hans syster gått igenom något liknande och hon valde att inte se barnet, och har ångrat det varje dag sedan dess, och hur han trodde med den bibliska kunskapen han hade och vad han kände genom den Helige Ande var att det rätta ändå var att få se och hålla i Joshua. Och hon sa hur hon hade under hela graviditeten bara längtat efter att få berätta om Jesus för hennes barn, och att det enda det här lilla barnet hade mött hittills var bara folks skräckslagna blickar och massa fotografier för att dokumentera detta ovanliga fall, och bara bemötande som om han vore ett missfoster. Så hon kände verkligen att hon var tvungen att visa honom kärlek och få säga till honom att han skulle till en bättre plats, och få vara med Jesus, och få berätta om honom, precis som hon alltid velat göra.

Så dom ville ändå se och hålla i barnet och prata med han, namnge honom, ge honom kärlek och berätta för honom om Jesus. Och sedan berättade dem om processen efter det här och hur de kunde ta sig igenom det tack vare Gud och deras tro. När hon blev gravid igen var det självklart en jättestor grej och Jennie var extremt noga med att hon gjorde allting rätt, läste alla böcker så att hon visste att hon gjorde allt hon kunde. För självklart så undrar man om det var en själv som gjorde någonting fel förra gången som orsakade att den situationen. Men den här gången slutade det med ett missfall efter några månader, och det här var till och med ännu jobbigare för Jennie, för nu hade hon verkligen gjort allt i sin makt men ändå så gick det inte...

Läkarna sa senare att hon blivit steril. De kunde inte få barn på några år men de fortsatte tro Gud om att de skulle få barn och idag har de tre helt perfekta, världens sötaste små barn.

Men det var verkligen så inspirerande att höra om hur de hade kunnat prisa, älska och tacka Gud genom allt som dom gått igenom, för dom visste att vad som än händer och vilken situation man än är i så är Gud alltid densamme, och alltid värd att prisas.

Nu har det hunnit blivit fredag (blogginlägget började skrivas igår) och några till möten har avklarats. Men kvällsmötet idag var otroligt. Både Sara och jag kan vittna om det. Jag kan bara säga att Gud berör en när man minst anar det och ibland också när man minst ”känner för det”. Sara var hur trött som helst och ville bara hem och sova, ville inte alls leda lovsång, utan orkade egentligen inte vara med på mötet. Jag själv var också trött och kände mig inte så värst ”påkopplad” under predikan... Men ändå så kom Gud och berörde oss båda helt otroligt starkt och ja, jag vet inte vad jag ska säga.. Om jag ska börja prata om det mer kommer det bara rinna iväg till ännu en uppsats, men Gud är helt underbar i alla fall och Han är egentligen det enda som betyder någonting! Han är den enda man behöver, för sedan ser han till att vi får allt annat också! Hans närvaro i mitt liv skulle jag inte byta bort mot något annat i hela världen. Det finns ingenting som kan jämföras med Gudsnärvaro! Ingenting! Det är ju för sjutton övernaturligt!